Burk-Curt: Den osannolika miljonären

Idag vill jag prata om en man som blev en legend i sin hemstad: herr Curt Degerman, mer känd som "Burk-Curt". Hans berättelse är som tagen ur en roman – en burksamlande outsider som dog som miljonär. Men det är inte bara pengarna som fascinerar mig, utan vad hans liv säger om oss människor, om samhället och om Skellefteå, den lilla staden i norr som har genomgått en dramatisk förvandling på senare år. Låt oss filosofera lite kring detta.

Vem var Burk-Curt?

Född 1948 i en "fin" familj i Skellefteå i Västerbotten, med hårda förväntningar på att studera och "bli något". Men Curt valde en annan väg – eller kanske tvingades han till den. I tonåren hoppade han av skolan och började vandra gatorna, plocka burkar och flaskor. I fyrtio år var han "Burk-Curt", den smutsiga originalfiguren som alla kände till men få kände. Han luktade, bytte sällan kläder och levde på köttbullar och falukorv. Hans (ungefär) motto: Minimera utgifterna, spill inte en krona.

När han dog 2008 av en hjärtinfarkt, avslöjades hemligheten. Hans dödsbo var värt över 12 miljoner kronor: 124 guldtackor, fonder i Luxemburg och två fastigheter mitt i stan. Allt testamenterat till hans enda vän, kusinen. Curt hade inte bara samlat burkar – han hade investerat smart. Varje dag klockan kvart över tolv satt han på biblioteket och lusläste Dagens Industri, frågade om börsen gick upp eller ner, och cyklade sedan ut för att samla mer. Hans burkar blev aktier, som blev guld, som blev rikedom. Det var som om han spelade ett långt, tålamodigt schackparti mot världen.

Men var kom pengarna ifrån egentligen? En del från arv och sjukpension, enligt diskussioner i efterhand, men huvudsakligen från hans envetna sparande och investeringar. Han överklagade kommunens beslut ända till Högsta domstolen och vann – en tjurig västerbottning som vägrade låta sig trampas på.

Burk-Curts historia får en att filosofera om vad som egentligen utgör ett "lyckat liv". I en tid då vi bombarderas med budskap om konsumtion, status och snabb rikedom – tänk influencers som flashar med lyxbilar och resor – valde Curt det motsatta. Han levde minimalistiskt, utan krav, lös och ledig, om än i otvättade kläder. Var det ett förspillt liv, som kusinen en gång funderade? Eller var det frihet i en renad form? Curt unnade sig mycket lite, men byggde en förmögenhet som en revansch mot dem som såg ner på honom. Pojken som inte klarade skolan visade sig vara en finansiell lycka, bättre än en del på Wall Street.

Tänk på det: I dagens samhälle jagar vi lycka genom prylar och prestationer, men Curt hittade kanske sin i enkelheten. Han pratade börsen med kusinen, skrattade åt spekulanter som försökte lura honom på fastigheterna, och samlade burkar som om det var en meditation. Det påminner mig om stoikerna – Epiktetos eller Seneca – som predikade att rikedom inte sitter i pengarna, utan i kontrollen över sitt eget liv. Curt kontrollerade sitt öde genom att ignorera samhällets normer. Han var något av det sista originalet, som journalisten Bosse Fuhrman sa, i en värld som alltmer homogeniseras av sociala medier och konsumtionshets.

Och arvet? Kusinen lovade att förvalta det, inte slösa. Inga sportbilar, ingen lyx – bara en prenumeration på Veckans Affärer. Det är som om Curts ande lever vidare: Sparsamhet som arv, inte bara pengar. Idag 2025 kan hans arv vara värt kring 55 miljoner. Bara guldet 13 miljoner.

Skellefteå

Nu till Skellefteå, Curts hemstad. På hans tid var det en lite sömnig norrländsk ort, där en burksamlande excentriker kunde vandra relativt ostört. Två fastigheter mitt i stan, nedgångna men med gott läge – det säger något om en stad där tiden stod stilla. Men titta på Skellefteå idag! NorthVolts etablering har förvandlade den till en green tech-hub, med miljardinvesteringar, inflyttning och ekonomisk boom under ett par år. Befolkningen växte, arbetsmarknaden exploderade, och forskare studerar hur batterifabriken påverkar allt från jobb till samhällsutveckling. Det var som om staden vaknat ur en dvala, driven av grön omställning. Skellefteå har investerat tungt i samhällsutveckling, men inte i enskilda företag, även om hamninvesteringen mest gynnade NothVolt. Så läggs bolaget ner, utan att ha producerat ett enda batteri. Tusentals jobb försvann, och folk riskerar att lämna staden. Det är en anklang om Curts liv: Snabb tillväxt kan vara som en bubbla, medan långsam, envis sparsamhet håller i längden.

Tänk om Curt levt idag? Skulle han ha investerat i NorthVolt-aktier, läst om batteriboomen i Dagens Industri? Eller fortsatt samla burkar, oberörd av hypen? Hans historia lär oss att verklig rikedom kanske inte ligger i boomar, utan i tålamod och enkelhet. Var hans liv lyckat? Ur ett samhällsperspektiv kanske inte – han levde ensamt, utan romantik eller sociala band bortom kusinen. Men ur hans eget perspektiv? Kanske. Curt valde frihet från förväntningar. Skellefteå står inför en korsväg: Fortsätta jaga grön tillväxt, eller hitta en balans som hedrar original som Curt?

Lyckan

Filosofer har brottats med denna fråga i århundraden, och deras tankar kan belysa Curts liv:

Aristoteles menade att ett lyckat liv är att uppnå eudaimonia – att blomstra genom att leva i enlighet med dygd och förverkliga sitt syfte. För Curt kanske detta var att leva autentiskt, utan att låta sig styras av andras förväntningar. Hans dygd låg i envishet och sparsamhet.

Stoikerna, som Epiktetos, betonade att lycka kommer från att kontrollera det man kan (sina handlingar och tankar) och acceptera det man inte kan (yttre omständigheter). Curt kontrollerade sina investeringar och sitt livsval, oberörd av samhällets dömande blickar.

Existentialister, som Sartre, skulle säga att ett lyckat liv är att skapa sin egen mening. Curt definierade sin värld genom burkar och börsen, inte genom andras måttstockar.

Det finns en balans mellan inre tillfredsställelse och yttre prestationer, men exakta balansen ser olika ut för alla. Lycka är ett val, inte frånvaro av problem, utan förmågan att hantera dem. Edith Södergrans dikt fångar det poetiskt: Livet är att våga, inte fastna i rädsla eller självförakt. Intressant nog är vi människor lyckligare än någonsin historiskt sett, enligt studier från Stockholms universitet, men vi jagar ofta mer utan att uppskatta vad vi har. Lycka förknippas med positiva händelser som att nå mål eller umgås med nära, men det är också subjektivt – vad som känns meningsfullt för en är inte det för en annan. Ett lyckat liv som en balans: Sträva efter mening genom att skapa, älska och lära, men acceptera att lidande hör till. Det är inte att vara lycklig varje sekund, utan att känna att livet har syfte.

Indexfonder och bolagsstyrning

Det är dags att modernisera den svenska aktiebolagslagen och ge Sveriges över sju miljoner fondsparare verkligt inflytande över hur deras kapital förvaltas. I dag är det en demokratisk anomali att fondbolagen ensamma kontrollerar rösträtten för det kapital som tillhör fondspararna.

När en privatperson köper aktier direkt, får man självklart rösta på bolagsstämman i Sverige. Men när samma person investerar genom fonder fråntas denna fundamentala ägarrättighet, trots att det reella ägandet ligger hos fondspararen. Detta system härstammar från en tid då fondmarknaden var betydligt mindre och mindre betydelsefull för svenskarnas sparande. Idag är indexfonder mycket vanliga och står för snart 25% av aktiefonderna.

I dag förvaltar svenska fonder över 6 000 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär ett helt års BNP och representerar en betydande del av svenskarnas pensioner och långsiktiga sparande. Många svenskar har större exponering mot aktiemarknaden via fonder än via direktägda aktier. Ändå saknar de inflytande över hur deras kapital används i bolagsstyrningen. Bra fondbolag finns, som AMF och Folksam, men inte alla kan gå på alla bolagsmöten. De system för hjälp med styrning som finns är svår för enskilda små ägare att tillgå.

Teknikutvecklingen lade en grund för de stora indexfondernas dominans på sparmarknaden. I USA har Vanguard nått en uppgörelse med FDIC, bland annat om att inte använda sina ägarandelar i vissa amerikanska banker för nomineringar till ordförandeposter, eftersom företaget annars skulle kunna 'ta över' bankerna. Vanguard har även börjat med försök till demokratiskt inflytande. Teknikutvecklingen gör det enklare att utöva rösträtt.

Fondandelsägarna borde få inflytande över hur bolagen röstar på bolagsstämmor. Genom att ge fondsparare direkt inflytande över röstningen skulle vi få en bättre balans mellan olika intressen. Det skulle bli svårare för enskilda aktivistiska ägare att driva igenom agendor som kan skada bolagens långsiktiga värdeskapande. Istället skulle vi få en bredare representation av åsikter och prioriteringar, där även de sparare som prioriterar traditionellt aktieägarvärde får sin röst hörd.

För att möjliggöra detta inflytande kan flera metoder övervägas:

• Utveckla regler för hur fondägarnas röster ska kunna utnyttjas effektivt:
• Delegerad rösträtt: Fondandelsägare kan ges möjlighet att instruera fondbolaget hur de vill att deras andel av rösterna ska användas.
• Digital omröstning: Implementera ett system för säker digital röstning där fondandelsägare kan delta i viktiga beslut.
• Representativ modell: Välj representanter bland fondandelsägarna som får delta på bolagsstämmor och föra fram andelsägarnas åsikter.
• Uppdatera aktiebolagslagen för att definiera hur fondägare ska få rösträtt.
• Skapa en tydlig informationsflöde mellan fondföretagen och deras ägare.

Ett system där fondsparare får proportionellt inflytande baserat på sitt innehav skulle stärka ägardemokratin och öka engagemanget i viktiga bolagsfrågor. Det skulle också sätta press på fondbolagen att bättre motivera sina ställningstaganden i viktiga frågor som klimatomställning, ersättningar, och styrelseval. Är det rimligt att styrelsen i princip sätter sin egen lön? Ett första steg vore att ge fondsparare rätt att rösta i särskilt viktiga frågor, som större företagsförvärv eller betydande förändringar i bolagens verksamhetsinriktning. Under täckmantel av ESG-kriterier (Environmental, Social, and Governance) tvingas bolagen ofta att prioritera politiska målsättningar framför ekonomisk rationalitet och aktieägarvärde. När olika perspektiv får komma till tals ökar sannolikheten för balanserade beslut som samtidigt värnar om bolagens långsiktiga utveckling och tar hänsyn till relevanta hållbarhetsaspekter.

Många fondsparare har rimligen valt att investera i företag för deras affärsmässiga kvaliteter och tillväxtpotential, inte främst för att de ska agera som verktyg för politisk förändring. 

Det är hög tid att demokratisera fondmarknaden och ge spararna verkligt inflytande över sina investeringar. Det skulle stärka förtroendet för finansmarknaden och göra den mer inkluderande. Låt oss ta steget in i framtiden och ge fondsparare den rösträtt de förtjänar.

Sverige och skatter på kapital

Sverige har länge varit känt för sitt progressiva skattesystem, där de som tjänar mer också betalar en högre skattesats. Denna form av skattepolitik har varit föremål för debatt, och vissa hävdar att det är orättvist eller hindrar ekonomisk tillväxt. I denna debattartikel kommer vi att utforska varför progressiva skatter är en viktig komponent för att skapa ekonomisk rättvisa och hållbar tillväxt. Vad är bäst för det svenska folket?

Ett av de starkaste argumenten för progressiva skatter är att de ger nödvändiga medel för att finansiera sociala tjänster som utbildning, sjukvård och social trygghet - det är själva syftet med alla skatter. Genom att fördela skattebördan baserat på inkomst kan samhället tillhandahålla dessa tjänster och säkerställa att alla medborgare, oavsett ekonomisk bakgrund, har tillgång till grundläggande resurser. Det finns flera argument för progressiva skatter. Ett argument är att de bidrar till att minska inkomstskillnaderna i samhället. När personer med högre inkomster betalar en högre andel av sin inkomst i skatt, så minskar den ekonomiska klyftan mellan dem och personer med lägre inkomster, kort sagt det förbättrar den sociala mobiliteten.

Progressiva skatter främjar ekonomisk rättvisa genom att minska klyftan mellan de som har mycket och de som har mindre. Genom att beskatta högre inkomster mer kraftfullt kan samhället minska ojämlikheten och skapa en mer rättvis fördelning av resurser. Detta bidrar till social stabilitet och minskar spänningar mellan olika ekonomiska grupper. De flesta länder är mer eller mindre progressiva.

Kritiker hävdar ofta att högre skatter på högre inkomster kan minska incitamentet att arbeta hårt och försöka tjäna mer. Samtidigt är det är nog inte så att de som tjänar mest, jobbar hårdast. Men många studier tyder på att sambandet mellan skattesatser och arbetsinsats är komplext och beror på olika faktorer. Dessutom kan väl utformade skattesystem inkludera incitament, och för all del avdrag, som uppmuntrar investeringar, innovation, och entreprenörskap. Progressiva skatter främjar ekonomisk tillväxt på lång sikt, genom att ge alla, som kan, incitament att arbeta. Genom att investera i utbildning och infrastruktur, som finansieras av progressiva skatter, kan ett samhälle skapa en kvalificerad och produktiv arbetskraft samt förbättra sina långsiktiga ekonomiska utsikter.

En rättvis skattepolitik är avgörande för att upprätthålla social stabilitet, det har inte Sverige för mycket av idag. Det är nog inte skattesystemets fel, men ett bra skattesystem hjälper. Om människor upplever att skattesystemet favoriserar en viss grupp på bekostnad av andra, kan det leda till missnöje och ökad spänning i samhället. Progressiva kapitalskatter är ett verktyg för att adressera dessa orättvisor och bygga en stabilitet som gynnar hela samhället. En ökat progressiv kapitalskatt motverkar risken för överdriven kapitalackumulation hos ett fåtal individer eller företag. Genom att införa lägre skattesatser på småspararnas kapital och kapitalvinster kan samhället sprida koncentrationen av ekonomisk makt och främja en jämnare fördelning av välståndet. Slutligen kan dock progressiva skatter också leda till skatteflykt. När personer med höga inkomster känner att de betalar för mycket skatt, så kan de välja att flytta till ett land med lägre skatter. Men om fler har en förmögenhet, så kommer fler känna att de kan stanna å det gör att skatterna totalt kan vara lägre. Bra för alla!

Black lives

Koloniala föreställningar om ras. Bara där borde samtalet upphöra. Det är absurt att diskutera rasrelationer, slaveriets påverkan i dagens samhälle eller retributioner. 

Slaveriet avskaffades i Sverige 1335. Om någon grupp anser sig påverkad av detta idag är det inte så att problemet ligger kvar och gror i någon landsända, utan för att människor känner att det går att klösa åt sig fördelar genom att hävda offerstatus. 

Slaveriet på Saint Barthélemy avskaffades 9 oktober 1847, ungefär så snart myndigheterna gjorts uppmärksamma på problemet. Sen kan myndigheter vara långsamma, men ändå ... på intet sätt påverkar denna historia dagens svenskar - snarare är det en märklig historisk kuriositet som kan dras fram av historienördar. De flesta kan inte peka ut pricken på kartan, ingen idag levande kan påverka händelserna. Idag är Saint Barthélemy den rikaste lilla ön i hela Karibien, med förhållanden bättre än någonstans i Afrika. 

Offerstatus är hårdvaluta när det gäller att försöka komma undan med att bete sig illa. Slår du någon på käften - taskig barndom, bakomliggande kolonialt förtyck, eller nåt' sånt. Helt utan eget ansvar för handlingar man begår. Polisen står och tittar på, går ner på knä, ber om förlåtelse för att de finns till. Är man offer är det bara synd om en. Istället för att ge normala människor rätt att fredligt demonstrera, så låter man pöbelväldet breda ut sig, med motiveringen att det är synd om brottslingar. Jo, det kan vara synd om dem, men det är de inte ensamma om. Att ge människor frikort att kravalla (spännande ny-ord) för att en del av deras förfäder råkat illa ut för ett antal generationer sedan är att behandla dem som barn. Vuxna kan bete sig, men barnen får bete sig illa, för de förstår inte bättre. Tankefiguren är inte smakfull. 

De flesta är idag härstammar inte från en rak linje där forna tiders förövare aldrig blandats med offren. Inte heller är människor bara representanter för en viss grupp. Ingen kan heller påverka historiska händelser. Det gör att vi borde som helhet förpassa slaveriet och dess rasistiska tankegods till historiens skräphög. När poliser felar, då ska rättsväsendet träda in och precis som de straffar dem som plundrar sina medmänniskor, ska ock de straffas. 

Slaveriet lever kvar i dag på sina platser. Bland annat i Afrika, som ju var de som sålde slavar till både Araber och Amerikaner. Där finns ett problem att fokusera på. Vem är värst och därför minst offer? Kan man använda den informationen till att omfördela? 

Vem-får-vad?

 Den centrala makten i de flesta samhällen är makten att bestämma över vem som får vad. För de flesta motiveras av den egna ekonomin. Incitamentsstrukturer är de generella regler över hur resurser fördelas. Bra samhällen har incitamentsstrukturer som fungerar bra och gynnar produktiva, som gör det lätt att vara produktiv, sedan skyddar det de produktiva producerat. När incitamentsstrukturerna inte fungerar gör det att färre arbetar, sparar, och fler blir rika på andras bekostnad. Människor är inte så dumma att de inte förstår när de kan fuska - för fusket är en del av hur samhällen fungerar, bra samhällen har mindre fusk och sämre mer. 

Ett samhälle som belönar fusk kommer i längden inte kunna behålla en hög nivå av rikedom, eftersom resurser kommer allokeras så att det ökar fusket snarare än åt produktiva ändamål. Fuskarna blir rika - det kan handla om korruption av klassiskt snitt (som tagande av mutor, startande av friskolor, etc), eller obestraffade brott som rån, stöld, skattebrott, och liknande. Fusk hotar samhället som helhet, det gör alla i samhället fattigare. Vissa typer är mer skadliga än andra, som de som startar banker och sedan rymmer utomlands med hela bankens förmögenhet - där utrotar de inte bara insättarnas förmögenhet, utan även tilltron till banksystemet som sådant.

Om makten tagits av fuskarna, å fuskarna vill ofta ha makten just för att kunna fuska, så kommer de att berika sig själva och sina vänner. Därför bör makt inte ges till dem som fuskar. Många politiker kan, både i demokratier och icke-demokratier, vinna popularitet genom att hänvisa just till att de vill utrota korruption och kriminalitet. Vem som anses kriminell, kan dock handla om hur nära han samarbetar med makten. 

Ägandet är centralt för moderna samhällen. För att försvara sitt eget ägande är många förmögna människor benägna att att gå ganska långt. Väldigt få anser att deras eget är orättmätigt, men väldigt många anser att de fått för lite. Därför kan människor acceptera det som utifrån en annan utgångspunkt är korruption, men som gynnar dem själva. Det tycks vara så att de likställer bra, med gynnande. Ägandet är aldrig riktigt neutralt. Ägandet måste därför struktureras så att det gynnar de goda incitamentsstrukturerna, och inte bara blir ett sätt för de med makt att gynna sig själva. Den centrala makten är makten över vem som får vad. Alla kan inte dela lika på allt, det säger sig självt. För att gynna risktagande, uppoffring, slit, och ärlighet bör det finnas fördelar för dem som handlar rätt, nackdelar för de som handlar fel. I detta finns dock flera inneboende problem, som att alla inte uppfattar att samma sak är rätt, eller att den som en gång gjort fel hamnar hjälplöst efter, eller att  ... ja, det finns många.

De klimatförändringar vi ser idag

Jordens klimat blir allt varmare. FN:s klimatpanel IPCC har slagit fast att människans påverkan ligger bakom merparten av den temperaturökning som skett sedan 1900-talets 
mitt. Fortsatta utsläpp innebär fortsatt stigande temperatur.

Klimatet har varierat naturligt i alla tider. Men den snabba förändring som nu sker är människans verk. Mätningar visar att sedan 1900-talets början har medeltemperaturen ökat med cirka 0,9 grader. Det är inte bara luften som värms upp, även världshaven blir varmare och världens isar smälter.

Med klimat menas de genomsnittliga väderförhållandena under en längre tid. Det innebär att vi måste följa temperaturens variationer under årtionden för att kunna avgöra hur klimatet förändras. Det räcker inte med att titta på enstaka år. 

• Vart och ett av de tre senaste årtiondena på jordytan har varit varmare än samtliga tidigare årtionden sedan 1850. På norra halvklotet har perioden 1983–2012 sannolikt varit den varmaste 30-årsperioden under åtminstone de senaste 1400 åren.

• Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären har stigit till nivåer utan motsvarighet under åtminstone de senaste 800 000 åren. Koncentrationen av koldioxid har ökat med 40 procent sedan förindustriell tid, i första hand till följd av förbränning av fossila bränslen och i andra hand på grund av förändrad markanvändning.

Vanliga mått som används för att beskriva klimatet är medelvärden, varianser, maximum- och minimumvärden samt frekvenser av specificerade händelser. I Sverige har väderdata samlats in under ett par hundra år och en typisk klimatlängd som används i meteorologin är 30 år, men med hjälp av geologiska data kan man analysera klimatet för betydligt längre perioder än så.

Eftersom klimatet bestäms av ett medelvärde av olika väderlägen jämnas variationer ut och de mer långsiktiga och ihållande egenskaperna blir kvar. Med andra ord, alla de drag som kännetecknar vädret för området ifråga inkluderas i medelvärdet. Klimatet ändras därför inte lika snabbt som vädret och i denna mening är klimatet mer förutsägbart än vädret.

Med hjälp av långa serier av väderdata kan man inte bara se hur klimatet har förändrats över tid, man kan även se trender som hjälper att förutse hur klimatet kommer att se ut framöver. Denna information är mycket viktigt för planering av samhällets utveckling.

Är de rapporter vi får om översvämningar, torka, stormar, onormalt kalla eller varma förhållanden tecken på en pågående klimatförändring? De extrema väderhändelser eller väderförlopp som sker idag skulle kunna vara tecken på klimatförändringar, men de kan också inträffa av helt naturliga skäl. De är därmed extremt svåra att direkt koppla till en pågående klimatförändring, men de talar inte heller emot en sådan.

Det finns flera skäl till att vi frågar oss om vi idag märker av klimatförändringarna. Ett är att samhället på olika sätt blivit alltmer väder-beroende och sårbart. Ett annat är att vi genom media numera omgående får ta del av katastrofala väderhändelser från hela världen. Ett tredje är att det numera är tydligt att klimatet förändras på grund av utsläpp av växthusgaser.

Klimatets tidigare variationer, långt tillbaka i tiden, tyder på att klimatet är ett känsligt system. Likaså vet vi att atmosfärens sammansättning är betydelsefull för klimatet. Idag påverkar människan atmosfärens sammansättning genom utsläpp av växthusgaser och svavel. Historiska och nutida mänskligt orsakade utsläpp kommer att fortsätta påverka atmosfärens sammansättning och därmed klimatet även under lång tid framöver.

För att hejda klimatförändringen måste utsläppen minskas kraftigt. Ju tidigare detta sker desto mindre blir klimatförändringen. Även i den bästa av världar handlar det ändå troligtvis om årtionden innan dessa nödvändiga utsläppsminskningar kommit till stånd. Anpassning till den klimatförändring som inte längre kan undvikas är ett nödvändigt komplement till arbetet med minskade utsläpp.