Människors ojämlikhet
Människor är inte i grunden lika. Men samhällen kan välja att öka eller minska effekterna av medfödd ojämlikhet. Alla springer inte lika snabbt: men det betyder inte att den som springer snabbast ska styra alla de andra, eller att den som inte kan springa inte ska få äta. På ett liknande sätt är det med ekonomisk förmåga. Ekonomisk förmåga är dock till skillnad från löpning en central del i hur ett samhälle behöver organiseras: ekonomin spelar stor roll för oss alla, under 45 minuter på milen generellt oviktigt (men både bra och kul).
Kapital som ojämlikhetsmotor
Ekonomen Thomas Piketty myntade tumregeln att avkastning på kapital (r) historiskt tenderat att överstiga den generella ekonomiska tillväxten (g). Enkelt uttryckt: pengar som redan är investerade växer ofta snabbare än vad lönerna gör. Det finns skäl till det. Det gör att den som redan har kapital – aktier, fastigheter, företag – drar ifrån den som bara har sin arbetsinkomst, även utan att göra något aktivt fel. Ränta-på-ränta-effekten förstärker det över generationer: den som ärver eller börjar spara tidigt får en enorm tidsmässig fördel jämfört med den som börjar sent eller inte alls. Detta är omtvistat i detaljerna (hur stor effekten är, hur den varierar över tid och länder), men själva mekanismen är väl belagd. Men kapital är inte bara pengar på banken (mer nedan).
Din egen roll i det här
Här uppstår en viss spänning. Att bygga eget sparande och kapital är rationellt och klokt för dig som individ – det ger trygghet, frihet och bättre pensionsförsörjning. Men i stor skala är det just detta beteende, upprepat av miljontals människor med väldigt ojämn startpunkt, som producerat en del av ojämlikheten. Ditt sparande "löser" inte problemet – du deltar bara i samma spel, förhoppningsvis från en bättre position än många andra.
Praktiskt, på individnivå (utan att jag ska ge dig direkt finansiell rådgivning – jag är ingen rådgivare, och rätt lösning beror på din speciella situation, om du har en sådan):
- En buffert för oförutsedda utgifter minskar sårbarhet för skuldfällor, som ofta är där ojämlikhet biter hårdast. Fattiga straffas hårdare än rika av exempelvis banken.
- Skatteoptimerade sparformer (i Sverige t.ex. ISK eller tidigare tjänstepension) är strukturellt fördelaktiga jämfört med vanlig kapitalbeskattning – att känna till dem är i sig en jämlikhetsfråga, eftersom finansiell kunskap är ojämnt fördelad.
- Bred diversifiering (indexfonder snarare än enskilda aktier) minskar risk utan att kräva expertkunskap – vilket gör kapitalmarknaden mer tillgänglig för fler, inte bara de finansiellt insatta.
- Att undvika dyr konsumtionsskuld är ofta viktigare än avkastningsoptimering för den som har begränsat kapital.
- För den som har mycket kapital är avkastning och avgifter och skatter relativt viktigare än för andra.
Om du bryr dig om helheten snarare än bara din egen situation är de mer laddade frågorna: hur kapitalinkomster ska beskattas relativt arbetsinkomster, om förmögenhet/arv ska beskattas separat, och hur tillgång till kapitalmarknader (t.ex. genom finansiell utbildning i skolan) kan bli mer jämlik. Här går åsikterna starkt isär – vissa menar att kapitalbeskattning dämpar investeringsvilja och tillväxt för alla, andra att obeskattat kapital cementerar orättvisor över generationer. Det är en fråga där ekonomer med god vilja landar på olika slutsatser beroende på vilka avvägningar de väger tyngst.
Ojämlikhet är inte automatiskt orättvisa. Men ju större ojämlikheten är, desto starkare bör skälen vara för den.
Det finns fullt rimliga orsaker till att människor har olika inkomster.
En skicklig kirurg kan exempelvis tjäna mer än någon som arbetar deltid i butik. En entreprenör som tar stora risker kan bli rik, liksom en spelare som satsat gården och framtiden på rött i ett kasino. Dessa är inte lika försvarbara. Någon som sparar 30 % av inkomsten i 40 år bör rimligen ha betydligt större förmögenhet än någon som konsumerar hela sin inkomst. Facket ger människor kollektiv förhandlingsmakt.
Men andra skillnader är svårare att försvara:
"Min farfar ägde ett fastighetsimperium, därför äger jag ett fastighetsimperium."
Det är inte nödvändigtvis moraliskt fel — men det är inte heller ett resultat av prestation, och det ökar inte ekonomins effektivitet eller samhällets fortskridande.
Skatt finansierar sådant som individen själv har svårt att köpa:
- rättsväsende
- utbildning
- infrastruktur
- sjukvård
- försvar
- forskning
- socialförsäkringar.
Varför överstiger egentligen avkastning på kapital tillväxten (r > g)?
Det är värt att gräva i mekanismen, inte bara observationen:
- Kapital är knappt, arbetskraft är rikligt. Global arbetskraft har vuxit enormt (globalisering, befolkningstillväxt), vilket pressat ner löneandelen av ekonomin. Kapital som redan är investerat konkurrerar inte på samma sätt bort sin egen avkastning.
- Riskpremie och skalfördelar. Den som har stort kapital kan diversifiera bort mycket av risken samtidigt som de får tillgång till investeringar (riskkapital, fastighetsportföljer, private equity) som kräver en tröskel av förmögenhet för att ens komma åt – och dessa ger historiskt högre avkastning än börsindex.
- Förhandlingsstyrka. Kapitalägare (aktieägare, styrelser) har generellt starkare förhandlingsposition gentemot arbetskraft än tvärtom, särskilt efter att fackens makt försvagats i många länder sedan 1980-talet. Facket ger människor kollektiv förhandlingsmakt.
- Skattesystemens utformning. Kapitalinkomster beskattas i de flesta länder lägre än arbetsinkomster – delvis av praktiska skäl (kapital är rörligt, kan flytta till lägre skattejurisdiktioner), delvis av politiska skäl.
Här går ekonomer isär: vissa (som Piketty) ser detta som en i grunden strukturell och nästan oundviklig dynamik i kapitalistiska ekonomier om inget aktivt motverkar den. Andra (t.ex. kritiker som Greg Mankiw) menar att r>g är en beskrivning, inte en förklaring till stigande ojämlikhet, och att andra faktorer – teknikförändring, utbildningspremie, globalisering – förklarar mer av det vi faktiskt sett sedan 1980.
Hur mycket ojämlikhet behöver ett dynamiskt marknadssamhälle — och vid vilken punkt börjar ojämlikheten skada samhället?
Ojämlikhet som är mycket svårare att försvara finns det gott om. När människor får enorma ekonomiska fördelar genom:
- korruption
- politiska privilegier
- monopol
- insiderfördelar
- diskriminering
- att kunna köpa politiskt inflytande
- att ärva så mycket att ekonomisk makt blir politisk makt.
Amartya Sens capability approach flyttar fokus från resurser till människors reella möjligheter — vad de faktiskt kan göra och vara. Två personer kan ha samma pengar men helt olika "konverterings faktorer", alltså förutsättningar att omvandla resurser till faktisk frihet. För en liberal kan berättelsen låta:
"Spara, utbilda dig, arbeta hårt, och investera."
Det är inte fel. Men det förutsätter att individen faktiskt har reell förmågan att göra detta. Och där börjar den strukturella frågan. Kapital finns i flera former: Pengar, aktier, fastigheter, arv. Utbildning, språk, kunskaper, bildning, sätt att uppträda. Kontakter, nätverk, familj, relationer. Pierre Bourdieu är väldigt användbar här, för han studerar 'Hur reproduceras fördelarna mellan generationer?'
Han skiljer bland annat mellan: Ekonomiskt kapital, Kulturellt kapital, Socialt kapital. Och dessa kapitalformer kan i någon mån omvandlas till varandra. Individens ekonomiska framgång delvis är resultatet av en struktur som föregår individen, ingen av oss blir rika eller fattiga helt på egen hand. John Rawls: Ojämlikheter är acceptabla om de gör situationen så bra som möjligt för de sämst ställda. Målet bör vara att alla ska ha tillräckligt med reell kapacitet att forma sina liv. Det råder valfrihet i landet Sverige. Men frihet, det är något mer. Å det kräver skatter och omfördelning och en ständig strävan efter goda villkor. En person som måste lägga 50 % av inkomsten på boende har en helt annan ekonomisk frihet än någon som lägger 20 %. Om en person endast har arbetsinkomst måste personen sälja sin tid. Har personen kapital kan kapitalet börja arbeta istället. Det betyder att ett samhälle där 10 % äger nästan allt kapital inte bara har ojämlika inkomster. Samhället har ojämlik ekonomisk autonomi. Och då blir frågan om aktieägande, pensionskapital, bostads-ägande, lagar, arv, och sparande mer central.
Perioden 1945–1980 (särskilt i Europa och USA) är intressant eftersom ojämlikheten faktiskt minskade kraftigt under den tiden – "The Great Compression". (Jämför med den stora depressionen) Drivkrafterna var flera: höga marginalskatter, stark facklig organisering, efterkrigstidens återuppbyggnadsbehov av arbetskraft, och kapitalkontroller som gjorde det svårare att flytta förmögenhet utomlands och mycket mer. Sedan 1980 har mycket av detta vänt: skattesänkningar, avreglering av kapitalrörelser och krav, försvagade fackföreningar och ökad finansialisering av ekonomin. Detta är en av anledningarna till att rikedom är betydligt mer koncentrerad än inkomster i många OECD-länder. OECD har uppskattat att den rikaste tiondelen i de länder som då ingick i deras Wealth Distribution Database ägde omkring 52 procent av hushållens totala förmögenhet, medan de 60 procent minst förmögna tillsammans ägde drygt 12 procent. Detta är fortfarande ett omdebatterat område – hur stor vikt man lägger vid politik kontra teknologisk förändring (t.ex. att datorer premierat högutbildad arbetskraft) skiljer sig starkt mellan ekonomer. Det som gör att kapitalojämlikhet är svårare att lösa än inkomstojämlikhet är att förmögenhet inte bara köper konsumtion, i mångt och mycket den köper inflytande: lobbying, kampanjfinansiering, ägande av medier, tillgång till beslutsfattare. Om du eller jag skulle skriva en insändare i Di, skulle den ignoreras, men om Wallenberg (som visserligen är ordförande för svenskt näringsliv) skriver accepteras den strax. Det skapar en loop där de som gynnas av dagens regler har oproportionerligt stort inflytande över att forma morgondagens regler. Det här är själva kärnan i varför många menar att frågan inte bara är teknisk-ekonomisk utan också demokratisk. Michael Walzer frågar ungefär: Ska pengar verkligen kunna köpa allting? Han utvecklar idén om "complex equality": olika samhällssfärer bör ha olika distributionsprinciper. Pengar ska exempelvis inte automatiskt kunna omvandlas till:
ekonomiskt kapital → politisk makt → utbildningsprivilegier → social status → ytterligare ekonomiskt kapital.
Walzer är särskilt intressant eftersom han ser faran med att ett slags kapital blir dominerande över alla andra samhällssfärer. Istället för löpning som utslagsgivare, får vi föräldrars ekonomiska förmåga eller liknande. Deg gör även att samhället inte får fram de bästa utan de som kommer från familjer med goda förutsättningar. Ekonomisk jämlikhet är inte att människor har eller får lika mycket pengar. Det är att skillnader i ekonomiska resurser inte blir så orimligt stora att vissa av oss människor saknar reell förmåga att forma sina egna liv, medan andra får en oproportionerligt stor förmåga att forma både sina egna och andras liv. Risker skyfflas över på andra, så att dessa får ta smällen om saker går fel.
Strukturella idéer bortom "beskatta mer":
Några modeller som försöker angripa problemet vid källan snarare än att omfördela i efterhand:
- "Predistribution" – istället för att skatta och omfördela efteråt, förändra själva spelplanen: stärkt facklig förhandlingsmakt, minimilöner, bredare aktieägande genom pensionssystem.
- Norges oljefond – ett exempel på kollektivt snarare än privat kapitalägande; avkastningen på nationens kapital tillfaller alla medborgare, inte bara de som redan hade förmögenhet att investera.
- "Baby bonds" / universellt startkapital – idén (diskuterad bland annat i USA och Storbritannien) att ge varje medborgare en kapitalsumma vid vuxen ålder för att kompensera för ojämna startpunkter, så att ränta-på-ränta-fördelen inte bara tillfaller de som redan ärvt.
- Anställdas ägande – kooperativ och modeller där medarbetare äger andelar i företaget de jobbar i, vilket sprider kapitalavkastningen bredare än traditionellt aktieägande.
- Deltagande i fackförening – Kan ses som ett sätt att flytta en del ekonomisk förmåga från individen ensam till kollektivet.
100 000 individuella människor som organiserar sig, kan komma skapa en institution som ingen av dem hade kunnat skapa ensam.
Frihet är inte bara att ingen faktiskt ingriper i ditt liv; du ska också inte stå under någon annans godtyckliga makt.
Ett gott ekonomiskt samhälle är inte ett där alla har lika mycket. Det är ett där så många som möjligt har verklig förmåga att delta i ekonomin – som arbetstagare, medborgare, konsumenter, sparare, företagare, ägare och folk. En person som varje månad får 35 000 kronor men har 34 500 i nödvändiga utgifter, skulder eller ingen buffert har begränsad ekonomisk förmåga.
En annan person med precis samma lön, lägre kostnadsbild, och 1 miljon i finansiella tillgångar har en helt annan position. Det är därför sparandet inte bara är konsumtionsuppskjutande. Det skapar en form av frihetskapital. En person som kan spara 20 procent av sin inkomst under decennier får gradvis en annan ekonomisk position.
Och kapitalets avkastning förstärker skillnaden.
Genom historien kan man konstatera att länder utan demokrati inte gillar fackföreningar. Dessa skapar nämligen alternativ till att följa den rådande ideologin eller bara göra det de själva vill. Det historiska mönstret är slående konsekvent, oavsett om regimen kallar sig höger eller vänster:
- Nazityskland, maj 1933: fria fackföreningar upplöstes med omedelbar verkan, ledare arresterades, tillgångar beslagtogs. I stället infördes Deutsche Arbeitsfront — en NSDAP-kontrollerad organisation utan strejkrätt och utan självständig förhandlingsrätt. Den fanns för att disciplinera arbetskraften åt regimen, inte representera den. Fängelse för arbetsvägran.
- Fascistiska Italien: efter att ha krossat de fria facken byggdes ett korporativt system där arbete och kapital tvingades in i statssanktionerade "korporationer" — formellt representerade, i praktiken fullt underordnade partiet.
- Sovjetunionen: fack fanns formellt (VTsSPS) och hade massmedlemskap, men Lenin beskrev dem själv som "transmissionsremmar" mellan partiet och arbetarmassorna — informationen och kontrollen gick uppifrån och ner, inte tvärtom. Staten var arbetsgivaren, så strejk mot staten var i praktiken otänkbart. Fängelse för arbetsvägran, massakern i Novotjerkassk 1962.
- Ryssland: Den ryska arbetslagen kräver en extremt långdragen medlingsprocess och omfattande formella steg innan en strejk kan utlysas lagligt. Förbud mot att strejka i vissa sektorer.
- Polen, Solidaritet (1980): den första verkligt oberoende fackföreningen i östblocket. Att regimen svarade med undantagstillstånd 1981 och internerade ledarna visar precis hur existentiellt hotande en oberoende arbetarorganisation var — den blev sedan draghjälpen för hela 1989 års systemskifte. Bra för Polen.
- Kina idag: enda lagliga fackförbundet är det statskontrollerade ACFTU (中华全国总工会); oberoende facklig organisering utanför den strukturen tillåts inte. Vilda strejker förekommer men straffas ofta. Självständiga "fack" eller nätverk bemöts med gripanden och fängelsestraff.
Däremot kan de gilla fackföreningar i andra länder eftersom de tycker att fackföreningar mest ställer till med problem. Eftersom de ser sig i konflikt med hela omvärlden så är är mer problem hos andra välkommet. Suck. Hannah Arendt gav den något teoretiska förklaringen i The Origins of Totalitarianism (1951): totalitära rörelser jobbar systematiskt för att atomisera samhället — lösa upp eller kapa just de mellanliggande institutioner (fack, kyrkor, föreningar) som står mellan den isolerade individen och staten. En atomiserad befolkning är lättare att mobilisera och omöjlig att organisera motstånd i. Facklig organisering är ett av medborgarens starkaste verktyg mot denna kapitalets maktobalans. Totalitära stater - kommunistiska såväl som fascistiska, trots att de ofta officiellt påstår sig företräda "arbetaren" - neutraliserar just det verktyget först. Inte av ointresse för arbetarfrågor, utan för att all oberoende kollektiv makt, oavsett om den riktas mot kapitalet eller mot staten själv, är ett hot mot ett monopol på makt. Facket kläms alltså från olika håll beroende på system å men den gemensamma nämnaren är att koncentrerad makt, vare sig den sitter hos kapitalägare eller hos en stat, nog sällan uppskattar när vanliga människor organiserar sig oberoende.
Vad skulle "allas deltagande" därför kunna betyda?
Man kan dela upp det i alla fall sex former av deltagande. 1. Arbetsdeltagande Människor ska kunna få arbete och utveckla sitt humankapital, exempelvis genom utbildning. 2. Konsumentdeltagande Man ska kunna tillgodose grundläggande behov utan permanent ekonomisk osäkerhet. 3. Sparande Man ska kunna skapa en buffert (tre månadslöner eller utgifter är en bra början). 4. Kapitalägande Man ska kunna äga exempelvis aktier, fonder, bostad eller kooperativt kapital. 5. Företagande Människor ska kunna starta och äga företag. 6. Institutionellt deltagande Man ska kunna påverka ekonomin genom exempelvis fack, arbetsgivarorganisationer, kooperativ och demokratiska institutioner.
Fuck-off-kapital
Och där ligger spänningen tillbaka till första punkten: FU-kapital är i grunden en privat lösning på ett strukturellt problem. Den kräver att du redan kunnat spara de där procenten kanske i decennier. Facket är kollektiv autonomi. Fuck-off-kapital är individuell autonomi. Och de förstärker varandra. Sparandet skapar ett slags reservmakt. Hur många människor får den ekonomiska marginal som krävs för att köpa autonomi? Många, men inte alla. Har inte hittat siffror på det. Men ett års utgifter - det skulle göra människor mycket mindre ekonomiskt sårbara. Därför är den skattefria delen av ISK bra. Traditionell social trygghet säger: "Om något går fel hjälper samhället dig." Fuck-off-kapital säger: "Om något går fel kan du hjälpa dig själv." Det bättre samhället kan rimligen ha båda, samtidigt. Utan att för den delen få så mycket att man har makt över andra. PÅ samhällsnivå är det viktigare att maximera antalet människor som har tillräckligt med kapital för att få personlig autonomi, snarare än att försöka minimera skillnader i kapital. Som det är idag har en ganska liten grupp väldigt mycket kapital, men väldigt många har på tok för lite. En anledning till det är att de saknar den grundläggande makten att spara, och förmågan att se behovet. Kanske är det så att alla inte ens behöver det, men det kan vara bra att ha, utifall att ...
En kritik mot jämlikhet är ibland att "Ekonomisk jämlikhet betyder att vi ska ta kapital från de rika." Å då ser man framför sig människohord i ushanka/vatnik som viftar med röda fanor och stormar palats med gevär i handen.
Men med perspektivet ekonomisk förmåga kan en annan fråga bli viktigare: "Hur bygger vi ett samhälle där fler får eget kapital från början?" Att fler lär sig skriva väl, förstå tillvaron, eller sköta sin ekonomi gör inte världen sämre. Men en del affärsidéer kommer att vara mindre lyckade i ett sådant scenario, som ockrare, bilåtertagare, och prostitution. När så någon säger "bygg ditt eget FU-kapital" som lösning på maktobalansen mellan kapital och arbete, svarar de egentligen bara individuellt på ett problem som är kollektivt till sin natur. Det finns en risk med hela "personligt ansvar"-tänkandet:
"Om du bara hade varit mer disciplinerad hade du varit rik nu."
Det är ofta nonsens. Det finns så mycket mer till detta.
Det räcker inte att bara 'ha pengar'. Man behöver kunna:
- förstå ränta-på-ränta
- bedöma risk
- förstå skulder
- förhandla lön
- förstå pension
- välja investeringar
- undvika bedrägerier
- förstå skatter
- planera för större utgifter
Det är ekonomiskt humankapital. En del av uppgiften för samhället bör därför vara att skapa miljöer där ett bra ekonomiskt beteende blir lätt och där det ekonomiska tänkandet kommer om inte automatiskt så i alla fall i skolan. Att ställa sig utanför är att missa en del av värdeskapandet, bredare ägande innebär att fler människor får del av kapitalinkomster och företagens långsiktiga värdeskapande utveckling. Hur rik ska man inte vara för att ställa sig utanför möjligheten att få ränta på sitt sparande? Hur vi än ställer oss så står vi inför risk: att ha pengarna på banken är en risk. Inte bara den lilla risken att banken går ikull, utan risken att värdet urholkas och att framtida avkastning går förlorad. Alternativkostnader, alternativrisker. För vi ser inte vad som kunde varit, utan vad som är, och det som är känns tryggt och lätt att känna igen. Eget kapital ger individen frihet. Kollektiv organisering ger individen förhandlingsmakt. Välfungerande institutioner ger individen möjlighet att bygga båda. Därför är individens uppgift inte att ensam lösa ojämlikheten. Det vore orimligt. Sparande, fackföreningar och medborgarskap plötsligt blir tre delar av samma idé: att öka individens frihet.
Du kan inte upphäva den strukturella dynamiken genom personlig sparsamhet – det är i grunden ett kollektivt handlingsproblem. Hur mycket av förmågan att spara berodde på egen förtjänst kontra ren tur – föräldrar som kunde betala utbildningen, inga skulder, landet, god hälsa, frånvaro av krig, en stabil anställning? Filosofen Thomas Nagel myntade begreppet "moralisk tur" för just sådant: vi belönar och klandrar folk för utfall som till stor del berott på omständigheter mycket utanför deras egen kontroll. Michael Sandel driver en liknande tes i The Tyranny of Merit (2020) – berättelsen om att framgångsrika "förtjänat" sin plats genom flit döljer hur mycket som faktiskt var förutsättningar de aldrig valde. Kopplat till Max Webers klassiska analys i Den protestantiska etiken (1905): sparsamhet blev kulturellt kodad som en dygd i sig, vilket gör det svårt att se den delvis som ett resultat av tur snarare än karaktär. Thorstein Veblen och senare Robert Frank ("Luxury Fever", "expenditure cascades") och Fred Hirsch ("Social Limits to Growth") visar hur konsumtion delvis handlar om relativ status snarare än absolut nytta – vilket driver en konsumtionsspiral som höjer ribban för alla utan att egentligen göra oss alla lyckligare. Men det betyder inte att din privatekonomiska roll är irrelevant, bara att den har begränsad räckvidd. Den privatekonomiska rollen optimerar din egen position inom ett givet spel, medborgarrollen är det enda sättet att faktiskt ändra spelets regler.
Andra tankar :
