Vem-får-vad?

 Den centrala makten i de flesta samhällen är makten att bestämma över vem som får vad. För de flesta motiveras av den egna ekonomin. Incitamentsstrukturer är de generella regler över hur resurser fördelas. Bra samhällen har incitamentsstrukturer som fungerar bra och gynnar produktiva, som gör det lätt att vara produktiv, sedan skyddar det de produktiva producerat. När incitamentsstrukturerna inte fungerar gör det att färre arbetar, sparar, och fler blir rika på andras bekostnad. Människor är inte så dumma att de inte förstår när de kan fuska - för fusket är en del av hur samhällen fungerar, bra samhällen har mindre fusk och sämre mer. 

Ett samhälle som belönar fusk kommer i längden inte kunna behålla en hög nivå av rikedom, eftersom resurser kommer allokeras så att det ökar fusket snarare än åt produktiva ändamål. Fuskarna blir rika - det kan handla om korruption av klassiskt snitt (som tagande av mutor, startande av friskolor, etc), eller obestraffade brott som rån, stöld, skattebrott, och liknande. Fusk hotar samhället som helhet, det gör alla i samhället fattigare. Vissa typer är mer skadliga än andra, som de som startar banker och sedan rymmer utomlands med hela bankens förmögenhet - där utrotar de inte bara insättarnas förmögenhet, utan även tilltron till banksystemet som sådant.

Om makten tagits av fuskarna, å fuskarna vill ofta ha makten just för att kunna fuska, så kommer de att berika sig själva och sina vänner. Därför bör makt inte ges till dem som fuskar. Många politiker kan, både i demokratier och icke-demokratier, vinna popularitet genom att hänvisa just till att de vill utrota korruption och kriminalitet. Vem som anses kriminell, kan dock handla om hur nära han samarbetar med makten. 

Ägandet är centralt för moderna samhällen. För att försvara sitt eget ägande är många förmögna människor benägna att att gå ganska långt. Väldigt få anser att deras eget är orättmätigt, men väldigt många anser att de fått för lite. Därför kan människor acceptera det som utifrån en annan utgångspunkt är korruption, men som gynnar dem själva. Det tycks vara så att de likställer bra, med gynnande. Ägandet är aldrig riktigt neutralt. Ägandet måste därför struktureras så att det gynnar de goda incitamentsstrukturerna, och inte bara blir ett sätt för de med makt att gynna sig själva. Den centrala makten är makten över vem som får vad. Alla kan inte dela lika på allt, det säger sig självt. För att gynna risktagande, uppoffring, slit, och ärlighet bör det finnas fördelar för dem som handlar rätt, nackdelar för de som handlar fel. I detta finns dock flera inneboende problem, som att alla inte uppfattar att samma sak är rätt, eller att den som en gång gjort fel hamnar hjälplöst efter, eller att  ... ja, det finns många.