Den centrala makten i de flesta samhällen är makten att bestämma över vem som får vad. För de flesta motiveras av den egna ekonomin. Incitamentsstrukturer är de generella regler över hur resurser fördelas. Bra samhällen har incitamentsstrukturer som fungerar bra och gynnar produktiva, som gör det lätt att vara produktiv, sedan skyddar det de produktiva producerat. När incitamentsstrukturerna inte fungerar gör det att färre arbetar, sparar, och fler blir rika på andras bekostnad. Människor är inte så dumma att de inte förstår när de kan fuska - för fusket är en del av hur samhällen fungerar, bra samhällen har mindre fusk och sämre mer.
Ett samhälle som belönar fusk kommer i längden inte kunna behålla en hög nivå av rikedom, eftersom resurser kommer allokeras så att det ökar fusket snarare än åt produktiva ändamål. Fuskarna blir rika - det kan handla om korruption av klassiskt snitt (som tagande av mutor, startande av friskolor, etc), eller obestraffade brott som rån, stöld, skattebrott, och liknande. Fusk hotar samhället som helhet, det gör alla i samhället fattigare. Vissa typer är mer skadliga än andra, som de som startar banker och sedan rymmer utomlands med hela bankens förmögenhet - där utrotar de inte bara insättarnas förmögenhet, utan även tilltron till banksystemet som sådant.
Om makten tagits av fuskarna, å fuskarna vill ofta ha makten just för att kunna fuska, så kommer de att berika sig själva och sina vänner. Därför bör makt inte ges till dem som fuskar. Många politiker kan, både i demokratier och icke-demokratier, vinna popularitet genom att hänvisa just till att de vill utrota korruption och kriminalitet. Vem som anses kriminell, kan dock handla om hur nära han samarbetar med makten.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar